aakiree

Jag lever idag som ensamstående tvåbarnsmorsa med mitt egna hus. MITT hus. Med hjälp av mina föräldrar. Jag är evigt tacksam över att mina föräldrar har möjlighet att ställa upp och hjälpa mig och barnen med detta. Och helt ärligt så hade jag faktiskt inte velat bo kvar om det inte vore för barnen. Alla minnen som sitter i väggarna. Alla projekt, alla drömmar som någonstans är där och knackar på ibland. Allt fint men också allt det dåliga. Nu är huset mitt och jag kommer att göra allt för att få det att bli MITT.. eller vårat, mina barns hus är det ju också. 

 

För 15 månader sedan upptäckte jag otrohet. Jag har inte pratat så öppet om det, för jag har helt ärligt skämts över det. Men det är inte jag som ska skämmas. Det är inte jag som har gjort fel. I september ungefär bestämde vi oss för att gå separata vägar. Jag mår väldigt bra idag. Har förstås mina dåliga dagar, men rent generellt så är jag ändå rätt lycklig. Jag har skrivit enormt mycket texter på lappar som jag bränt upp. Det har varit ett bra sätt till att bearbeta men samtidigt så kan jag idag ångra att jag inte har sparat någon lapp för att se hur jag ändå har gjort en resa.

 

Hittade en text skriven på google docs som jag inte tagit bort. Den är rätt osammanhängande men jag gjorde väl ett försök att få ut mina känslor i skrift. 
Jag önskar inte någon människa att få bli sviken och att vara med om otrohet. Det är en kris och trauma som skadar så enormt mycket. Jag tror att de enda människor som kan förstå detta är de som varit med om det själv. Jag har själv svårt att förstå.

 

För att inte glömma bort och på nått sätta gottgöra mig själv att jag höll tyst om detta så länge så tänkte jag att jag helt enkelt visar upp vad jag skrev i februari 2017:

"Hur känns det i hjärtat när den man älskar säger att han aldrig har älskat lika mycket? Hur känns det i hjärtat när han säger att han älskar barnen mer och i min värld älskar jag alla i familjen lika mycket? Hur känns det när man börjar fundera på att den andra har kommit fram till att han älskar, men kanske inte helt. Kanske inte halvt, kanske bara lite? Och räcker det? Och tänk om han bestämt sig men sen ändrar sig?

Den brännande känslan av svartsjuka när han inte klipper alla band, fortsätter göra något så trivialt som att gilla “hennes” bilder?- Det känns, det svider. Och vad händer i verkligheten på jobbet? I telefonen? Jag vill inte veta, vill utplåna alla spår från jordens yta.

Det bränner ned självförtroendet i botten. Den den känslan blir till en påminnelse och en röst som säger:” Du duger inte! Du är tjock, fet, ful och gammal. Du är någon som blev upptagen i brist på annat. Du är äcklig, du är värdelös och hur mycket du än försöker kommer du aldrig att vara nummer ett.. Aldrig vara en prinsessa, aldrig vara riktigt tillfreds med dig själv. Alltid vara osäker. Aldrig vara hel, aldrig vara snygg, attraktiv, åtråvärd eller sexig. Du förtjänar inte att leva men vill inte vara till besvär. Vill se sina barn växa upp. Vill vara med sin man. Vill känna sig hel, vill ha självförtroende. Vill vara någon.

Det patetiska i att tycka lite synd om sig själv när det känns som att avgrundshålet snart har svalt hela kroppen. Att försiktigt skrika på hjälp när man egentligen inte orkar."

Jag blir ledsen när jag läser vad jag själv skrivit. Att jag var så nere. Att jag ville dö. Att jag ville sluta finnas, att jag hatade mig själv? Det är helt vansinnigt att jag tillät mig själv att bära på det här själv för att skydda mitt ex. Helt jävla vansinnigt. Jag tänker aldrig mer vara stark för någon annans skull. Jo så klart mina barn. Det är ju dom som har hållt mig uppe. 

Män är kräk på så många sätt. Jag är inte perfekt men jag är fan inte ett otroget svin.