Hallen!

Jag har med hjälp av min mor och far gjort om i hallen hemma. Det blir så himla rent och fint på något vis. Det som fattas nu är klackfoder och några centimeter list. Det får bli när plånboken blivit lite tjockare.
Önskade mig en hatt- och skohylla i examenspresent och det fick jag också i serien Living från Mio + jättefina koppar. Tyvärr så var det ju så att jag inte alls hade i beräkning att jag har en vindslucka som är alldeles precis för där hatthyllan var tänkt att sitta. Så nu får jag helt enkelt ändra planen! Blir nog säkert bra ändå. Viktigast är ju att den väldigt smala och långa hallen trots väldigt många dörröppningar kan bli funktionell. Två kids gör ju liksom sitt till klädhögarna av overaller, täckbyxor, vantar mössor osv. Ordnar med en bild när det är klart!
 
 
 

Att gå vidare

För mig är det otroligt viktigt att gå vidare i mitt liv. Jag vill blicka framåt. Jag vill sätta upp mål. Jag vill leva. Jag vill ha en framtid. Att inte längre leva i ett förhållande där man på ett ungefär kunde räkna ut vad som dag för dag skulle hända till att varannan vecka vara helt själv och varannan vecka ha fullt upp med två små underbara barn är rätt stora kontraster. Den ekonomiska aspekten visar sig också i form av en väldigt tight budget som jag MÅSTE hålla till varje pris. Dessutom vill jag också kunna spara ihop till saker. Så mitt svängrum är minst sagt begränsat, men samtidigt så känner jag mig mer fri än på många, många år.
 
Jag är dålig på att vara ensam och det är någonting jag vet att jag måste träna på. Samtidigt så är det ju också att jag kvarstående har en vision om att dela mitt liv med någon annan och jag har under hösten provat att dejta. Det har varit oerhört intressant och jag har faktiskt lär mig mycket om mig själv. Det har även varit en egoboost på många sätt. Jag har fått bekräftelse och det är nog inte helt fel att säga att jag har njutit av uppmärksamheten, för helt ointressant för potentiella partners verkar jag ju inte vara även om jag i dagsläget fortfarande titulerar mig som singel. Har gått från att dejta flera personer samtidigt (och här snackar vi träffas över en kaffekopp) till att nu försöka hålla det till att dejta en och en. Jag tycker inget är rätt eller fel. Jag har blivit snabbare på att avgöra om någon är något för mig och om det är någon som är värd att fortsätta dejta. Jag har blivit nobbad och jag har nobbat, MEN jag har haft kul.
 
Jag brukar säga att jag har en checklista när det gäller en framtida partner. Den där checklistan är i konstant förändring. Den är inte ristad i sten. Listan går även in i mina livsmål på något sätt, både långsiktiga och kortsiktiga. Det jag kommer skriva här nedan är ingen kontaktannons även om det kanske ser ut som det... :)
 
Jag söker först och främst någon som har förmåga att kommunicera och någon som värdesätter ärlighet. Ska jag kunna lita på någon igen behöver jag någon som förstår sig på ärlighet och som har förmåga att kommunicera, för det tror jag någonstans är grunden till alla lyckade förhållanden. Jag värdesätter även intelligens, jag behöver ha någon som kan utmana mig lite och ur intelligens tror jag också att god humor föds. Jag vill skratta och ha kul, jag vill kunna diskutera känslor, världsproblem, jag vill kunna flumma.
Jag vill ha en partner och livskamrat som tar initiativ, som vill hitta på saker tillsammans med mig och mina barn, men som också har sina egna intressen och som låter mig få ha mina intressen. Om jag får välja vill jag ha en person som gillar att röra på sig, som tränar regelbundet och som tar hand om sin kropp - och här har det främst att göra med att jag vet hur bra man mår av att röra på sig och jag kategoriserar en fysiskt aktiv person som någon som iaf har goda förutsättningar för att må bra.
Mina barn är mitt allt, så självklart ska personen kunna funka med dem. Och jag ska funka med eventuella barn som den eventuella partnern har.
Ska jag vara petig, vilket jag får vara när jag drömmer, så ska personen ha vackra ögon, var fysiskt stark, får inte gilla att se på sport på tv, vara händig, generös, godhjärtad, busig, påhittig, kreativ... och gärna bo i närheten. Det blir liksom rätt komplicerat annars då jag inte har tänkt att flytta på mig i första taget.
 
 

Ett lite annorlunda liv än vad jag hade tänkt mig

Jag lever idag som ensamstående tvåbarnsmorsa med mitt egna hus. MITT hus. Med hjälp av mina föräldrar. Jag är evigt tacksam över att mina föräldrar har möjlighet att ställa upp och hjälpa mig och barnen med detta. Och helt ärligt så hade jag faktiskt inte velat bo kvar om det inte vore för barnen. Alla minnen som sitter i väggarna. Alla projekt, alla drömmar som någonstans är där och knackar på ibland. Allt fint men också allt det dåliga. Nu är huset mitt och jag kommer att göra allt för att få det att bli MITT.. eller vårat, mina barns hus är det ju också. 
 
För 15 månader sedan upptäckte jag otrohet. Jag har inte pratat så öppet om det, för jag har helt ärligt skämts över det. Men det är inte jag som ska skämmas. Det är inte jag som har gjort fel. I september ungefär bestämde vi oss för att gå separata vägar. Jag mår väldigt bra idag. Har förstås mina dåliga dagar, men rent generellt så är jag ändå rätt lycklig. Jag har skrivit enormt mycket texter på lappar som jag bränt upp. Det har varit ett bra sätt till att bearbeta men samtidigt så kan jag idag ångra att jag inte har sparat någon lapp för att se hur jag ändå har gjort en resa.
 
Hittade en text skriven på google docs som jag inte tagit bort. Den är rätt osammanhängande men jag gjorde väl ett försök att få ut mina känslor i skrift. 
Jag önskar inte någon människa att få bli sviken och att vara med om otrohet. Det är en kris och trauma som skadar så enormt mycket. Jag tror att de enda människor som kan förstå detta är de som varit med om det själv. Jag har själv svårt att förstå.
 
För att inte glömma bort och på nått sätta gottgöra mig själv att jag höll tyst om detta så länge så tänkte jag att jag helt enkelt visar upp vad jag skrev i februari 2017:

"Hur känns det i hjärtat när den man älskar säger att han aldrig har älskat lika mycket? Hur känns det i hjärtat när han säger att han älskar barnen mer och i min värld älskar jag alla i familjen lika mycket? Hur känns det när man börjar fundera på att den andra har kommit fram till att han älskar, men kanske inte helt. Kanske inte halvt, kanske bara lite? Och räcker det? Och tänk om han bestämt sig men sen ändrar sig?

Den brännande känslan av svartsjuka när han inte klipper alla band, fortsätter göra något så trivialt som att gilla “hennes” bilder?- Det känns, det svider. Och vad händer i verkligheten på jobbet? I telefonen? Jag vill inte veta, vill utplåna alla spår från jordens yta.

Det bränner ned självförtroendet i botten. Den den känslan blir till en påminnelse och en röst som säger:” Du duger inte! Du är tjock, fet, ful och gammal. Du är någon som blev upptagen i brist på annat. Du är äcklig, du är värdelös och hur mycket du än försöker kommer du aldrig att vara nummer ett.. Aldrig vara en prinsessa, aldrig vara riktigt tillfreds med dig själv. Alltid vara osäker. Aldrig vara hel, aldrig vara snygg, attraktiv, åtråvärd eller sexig. Du förtjänar inte att leva men vill inte vara till besvär. Vill se sina barn växa upp. Vill vara med sin man. Vill känna sig hel, vill ha självförtroende. Vill vara någon.

Det patetiska i att tycka lite synd om sig själv när det känns som att avgrundshålet snart har svalt hela kroppen. Att försiktigt skrika på hjälp när man egentligen inte orkar."

Jag blir ledsen när jag läser vad jag själv skrivit. Att jag var så nere. Att jag ville dö. Att jag ville sluta finnas, att jag hatade mig själv? Det är helt vansinnigt att jag tillät mig själv att bära på det här själv för att skydda mitt ex. Helt jävla vansinnigt. Jag tänker aldrig mer vara stark för någon annans skull. Jo så klart mina barn. Det är ju dom som har hållt mig uppe. 

Män är kräk på så många sätt. Jag är inte perfekt men jag är fan inte ett otroget svin.