Jag har nämligen en sån där jobbig gnagande känsla inom mig som inte vill släppa. Jag känner mig otroligt stressad och hur mycket jag än försöker varva ned så försvinner inte den där jobbiga klumpen i halsen.
Egentligen tror jag att jag känner mig orolig över Elsas förskolestart. Jag är inte orolig över att hon inte kommer att trivas, näe tvärtom tror jag att hon kommer att tycka att förskolan är fantastisk.
Jag är mer orolig över hur jag kommer att arbeta, hur mycket papper som jag måste skicka in till både försäkringskassan och till kommunen och förstås mina ständiga funderingar över framtiden. Och sen är jag ju förstås rätt så ledsen för min egen skull för att jag inte kommer att få träffa den där fantastiska lilla tjollran lika ofta som jag är van vid...
En sak är säker iaf. Den här hösten ska jag lägga mer energi på att umgås med Björn och att umgås med Elsa. Nu har jag knappt sett röken av Björn när jag och han har jobbat skift. Allt är förstås för Elsas skull. Hon är definitivt värt allt slit :)
Idag satt vi och sydde jag och Elsa. Jag satt vid overlocken och hon satt med min vanliga hushållssymaskin. Hon lyfte upp pressarfoten, la dit en bit tyg och sedan fällde hon ned pressarfoten. Hon gav mig årets leende och sa, "Elsa sy!" :) Sötproppen!
0 kommentar(er)
