aakiree

Är väl inte riktigt på dagen, är nog faktiskt någon dag + sedan det var ett år sedan jag fick mitt hjärta krossat och trampat på, igen. Många har sagt att det kommer att ta länge innan jag kan komma in i en slags vardag igen. Att det liksom måste få gå ett år med födelsedagar, högtidsdagar osv. för att man liksom ska förstå att livet faktiskt ser annorlunda ut. Och visst kanske de har rätt? Jag är visserligen oerhört lycklig på många sätt idag, men visst lever jag med sviterna av att bli sviken, att ha svårt att lita på andra och att ständigt behöva kämpa för att på något sätt förstå att jag också själv har ett värde. Att jag inte är värdelös, att jag är värd att älska. Att på något sätt trycka bort dom där riktigt elaka tankarna jag tänker om mig själv och vara lite snäll och schysst mot mig själv istället. 

 

Så vad händer då i livet? Jo jag bor i mitt hus och får vara med mina barn varannan vecka. Vera är 4 och Elsa är snart 8. Jag har en rostig liten bil som jag försöker mig på att rostlaga när jag har tid över. Kämpar med min ekonomi, för jag kan lova att det inte är enkelt att vara ensamstående med två barn och ett hus. Det är inte mer än +-0 med min sekreterarlön. Det kommer förhoppningvis inte alltid att vara så. Jag har ju skaffat mig pojkvän. En Patrik. Vi har träffats sedan i våras och så snart han får sitt hus sålt så är det tanken att han ska flytta hit. Det känns stort. Det känns härligt och det känns viktigt.Jag har fått gå vidare. Jag får bli älskad. Jag får vara jag. Det är SÅ himla skönt. 
Visst är det lite jobbigt att ha ett distansförhållande, men det fungerar. Det fungerar jättebra. Det är egentligen när jag är helt ensam i huset, när barnen inte är här och Patrik inte är här som jag känner mig väldigt ensam och liten. Men det känns också okej, jag vet att jag klarar mig själv. Jag är faktiskt rätt stark ändå och jag vet att jag klarar av så mycket.