Och så kommer den där hemska ångesten krypandes in under skinnet. Det är precis som dålig rökandredräkt. Det går inte att värja sig, det går inte att gömma sig. Det är bara att ta smällen! Bara härda ut tills ångesten går över. Bara hålla tummarna att det faktiskt kommer bli rätt roligt att börja om att jobba igen. Tänka att det är en otroligt bra lösning ändå, för nu slipper ju Elsa gå på dagis.
Egentligen är det nog inte ångest jag känner. Det är nog sorg. Sorg för att jag egentligen inser att jag på något sätt vänder blad och hoppar in i nästa kapitel i livet. Och jag som knappt har fattat var alla månader har tagit vägen. Jag vill ju bara att tiden ska stå stilla så att jag får tid till att bara titta våran lilla Elsa. Sen tänker jag att det nog ändå är ångest jag känner. För samtidigt är jag ju så ofantligt glad över att jag faktiskt har fått vara hemma med Elsa i över ett år.
Ett helt år. Fyllt med äventyr och bus. Ett liv som precis bara har börjat! Fantastiskt egentligen. Bitterljuvt är nog ordet!
Nu ska jag sluta fundera och svamla. Istället går jag nog och lägger mig och tittar lite på mina två älsklingar som sover! :)
1 kommentar(er)
