aakiree

Att man får oroa sig för alltid när man får barn eller för den delen är gravid är ingen underdrift. Just nu går min oro ut på att analysera min minst sagt tråkiga upptäckt idag på jobbet när jag gick på toaletten - blod. Ja just det! Det där som man absolut inte vill träffa på när man är i vecka 21+4. Det där som man kanske längtar efter när man har gått över tiden, men absolut inte nu.
Jag har ju varit orolig över att mina sammandragningar ska göra så att den här bebisen kommer för tidigt. Jag vilar då jag kommer hem från jobbet, men det som har gjort mig mest orolig är att jag inte kan gå 200 meter utan att få en sammandragning - som faktiskt gör ont.  "Så länge du inte har någon blödning eller att du tror att slemproppen har gått, så bör det inte vara någon fara". Barnmorskans ord ekade i mitt huvud idag så jag ringde upp specmödra för att höra vad dom trodde. Hon som jag pratade med trodde inte att det var någonting, men att jag skulle få komma in på måndag för att kolla upp tappen. Tack för tiden, men ibland önskar man ju att man kunde få en jourtid, eller nått. Under samtalet hade jag 3 sammandragningar med en härligt kraftig molvärk. Vi pratade i ca 10 minuter. Då tyckte hon att jag skulle höra av mig till Sunderbyn i fall det blev värre under kvällen. Antingen till gyn eller till förlossningen,

När jag hade åkt hem och stressat av (dvs inte ha lika stor panik över miniblödningen) så minskade sammandragningarna och jag beslutade mig för att vara kvar hemma.

Så idag har jag gjort som alla andra dagar under veckan, jag har vilat. Vilat och vilat. Jag måste försöka stressa av mer. JAG MÅSTE!

Sen så behöver ju inte sammandragningar och lite blod betyda någonting, men man kan ju inte låta bli att oroa sig. Speciellt inte när jag har missfallet färskt i minnet.

Nåväl, nåväl. Färdigsvamlat för kvällen. Nu ska jag sussa!