Dock är min vardag begränsad mer än vad jag själv kanske inser. Hinder finns överallt och rinnande näsa och astmaatacker finns alltid nära runt hörnet och dyker alltid upp när man minst anar det.
Det enda stället där jag inte blir allergisk allt för ofta är hemma hos mig själv...
Inte någon annanstans kan jag vara trygg. Min bror har skaffat hund och den bor inte i mina föräldrar hus, men garaget. Tyvärr så följer det med en hel del allergena dammpartiklar från hunden på allas kläder och numer blir jag även allergisk i mina föräldrar hus.
Dessutom har de kommit på det ytterst bra idén att de kan ha hunden inne på mina föräldrars stuga. Så nu kan jag inte vara där heller. Jag kan sitta utomhus, men då är jag också allergisk mot skog och eld... Så allting känns så sjukt orättvist.
Ibland så måste man ju hälsa på folk med hund eller andra allergiframkallande djur. Då blir jag ofta allergisk i ca en vecka och det är också då min matallergi blir värre. Det mesta av min allergi har växt bort så nu kan jag äta en tomat utan att det blir allt för allergiskt. Dock inte om jag har varit i samma rum som ett djur. Då är det bara att räkna med att jag inte kommer att kunna äta någonting på en vecka utan att bli allergisk och få exem och utslag. Dessutom blir jag jättetrött och orkar inte göra någonting. Kanske är det mitt immunförsvar som mattar ut mig.
Jag hatar mitt liv, det känns hopplöst. Jag har iaf Björn
0 kommentar(er)
